Jag älskar dej
Inte mer
Inte mindre
Älskar jag dej

Din röst
Och dina bröst
Älskar jag
Förstår du det
Jag älskar dej

Dina tår
Och dina lår
Din kraft
Och din saft

Din röst…

Dina läppar
Och färgen på din hud
Jag älskar dej
Rakt in i själen

Din röst…

Jag vet vem du är
Jag svär
När jag såg dej den där kvällen
Var det mej själv jag såg i dej

Så älskade jag dej redan då
Utan att förstå
Hur det skulle gå
Det gjorde jag redan då

Det var så
Och utan att veta det då
Nu står vi här
Och jag svär

Så älskade jag dej redan då…

Ska vi börja på
En bräcklig stig
Som kan leda oss snett
Eller alldeles rätt

Så älskade jag dej redan då…

Vad vill du med mej
Vad vill jag med dej
Få öppna mitt hjärta
Och få känna en smärta
Av tomhet på insidan
Som långsamt fylls på

Du är min spegel
Din kraft är min
Din saknad av kraft
Är min saknad av kraft
Jag älskar din kraft
Jag älskar din svaghet
Jag älskar dej

Du kan väl svara
Ska vi låta det vara
Eller ska vi försvara
Och bara vara
Och närma oss livet
Och få det som är oss givet

Du är min spegel…

Så fint allting är
När man är lite kär
I livet
I allt säj
Det är väl helt okey

En sommardag
Få känna sej svag
Och kanske lite vag
En sommardag

Långt långt där inne
Kan du försvinna
Som bakom en hinna
Kan du försvinna

Och få känna dej hemma
Få allt att stämma
I alla dina lemmar
Få känna dej hemma

Exotiska flickor
Har jag mött
Och stött
I torrt och blött

Långa flickor
Med slanka ben
Så underbart len
Ibland var jag lite sen

Kärleken går sina egna vägar
Ibland känns det som om man svävar
Så många man möter
Och med så många man försöker
Kärleken går många konstiga vägar

Unga flickor
Med leende så fina
Som ibland blev en pina
När dom fick en att gå på lina

Till sist kommer man på
Att för att kärleken få
Och för att slippa gå på tå
Bör man vara två

En människa
Vandrar genom livet
Som ett oskrivet
Blad

Hon möter
Än den ena än den andra
Där hon vandrar
Genom livets dagar

Vi väljer att stanna till
Ibland
Och hålla någon i hand
Ibland

Le och svara
Och ibland
Bara vara
I livets karusell

Så slutar vi
Våra dagar
Hur blev det nu
Med våra lagar

Gick vi
I rätt hagar
Genom
Livets dagar

Nu ska vi se
Vad livet har att ge
Och le

En flicka
En slant i fickan
Eller så får du bara sticka

Att leva som en slav
I ett hav
Av krav

En flicka…

Kanske livet
Är givet
Och inte ger dej ett val

En flicka…

Han kom som en vind
Vad bryr sig en vind om förbud
Han kysste din kind
Han kysste allt blod till din hud

Det borde ha stannat därvid
Du var ju en annans blott lånad
En kväll i syrenernas tid
Och gullregnens månad

Han kysste ditt öra ditt hår
Vad fäster en vind
Sig vid om han får
På ögonen kysstes du blind

Du ville förstås ej alls
I början besvara hans trånad
Men snart låg din arm om hans hals
I gullregnens månad

Från din mun har han kysst
Det sista motstånd som fanns
Din mun ligger tyst
Med halvöppna läppar mot hans

Det kommer en vind och går
Och hela din världsbild rasar
För en fläkt från syrenernas vår
Och gullregnens klasar

Vi har i denna världen ingen varaktig stad
Det finns väl någon punkt i det hela något ställe
Som binder oss en tid och som vi tror oss höra till
Vi kallar det för hem men det är bara en station

Vi måste bryta upp och ta farväl av de våra
När den rätta signalen börjar ringa för vår själ
Konduktören visiterar att intet jordiskt medhaves
Måste lämna allt ifrån oss och gå in i vagnen

Och vårt tåg ska glida bort ifrån perrongen svept i rök
Ingen måne ska blänka genom dimman
Ingen lampa ska tändas i kupén och belysa
Våra obekanta medpassagerares dunkla anletsdrag

Inte vara ängslig
Doktorn har ju kommit
Snart ska du få se
Går det hela över

Att den snälla systern
Satte skärm vid sängen
Är som det ska vara
Du kan ta det lugnt

Inte darra
Inte gråta
Det är bara så
Som det går till
När man dör
Förstår du

Kanhända vi på väg till något annat
En flyktig stund i denna världen stannat
Kanhända måste vi här djupt förnedras
För att på annat håll stå upp och hedras

Kanhända döden som vår oro stegrar
Ska göra våra nederlag till segrar
Kanhända livet här är blott ett hinder
På vägen dit där intet jordiskt binder

Människan sitter vid diktens port
Hon talar om allt vad stort hon gjort
Och allt vad stort hon ska göra
Och solen lyser och skyn är blå
Vem skrattar då

Och vem vill håna och störa
Förunderlig är hon att höra
Själv är hon bara ett bloss i vind
Ett födsloskri och en fårad kind

Människan sitter vid diktens port
Som hon alltid gjort
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
Och ser mot skyn

Hon kommer ihåg när da Vinci skrev
I Firenze om svalornas flykt ett brev
Hon var med när Benvenuto Cellini log
Och när Vasco da Gama mot Indien drog

Hon minns som i går den dag i maj
När man segel beslog vid Calicut kaj
Så mycket är det som människan minns
Bild trycker på bild bak ögats lins

Och ibland får hon svårt att hålla isär
Vad som var och är
Själv är hon bara ett bloss i vind
Ett födsloskri och en fårad kind

Baal och Molok känner hon till
Tempel och pyramider
Och mångt som vandrat i natten vill
Och gråter illa och kvider

Människan sitter vid diktens port
Hon är kommen en gång från okänd ort
Hon har gått genom piska och pest och brand
Och ökensand

Ondska och blod har följt henne åt
Till cirkusglädje och ödslig gråt
Men dröm och syn bar hon också med
Som en fågellåt över alp och hed

Som en envist dallrande sång om ljus
Kring frusna källor och döda hus
Besynnerligt vrång blev människans färd
I det som vi kallar guds vackra värld

Dock kunde vi ock berätta
Och klamra oss fast vid detta
Att allt som är gudalikt och stort
Och som tänder till eld
Det har människan gjort

Hon har räknat stjärnornas vägar och år
Där de stumt i den ändlösa rymden går
Hon sitter vid instrument och bestick
Och själv är hon bara ett ögonblick

Och vem vill håna och störa
Förunderlig är hon att höra
Själv är hon bara ett bloss i vind
Ett födsloskri och en fårad kind

Människan sitter vid diktens port
Hon talar om allt vad stort hon gjort
Och allt vad stort hon ska göra
Och solen lyser och skyn är blå
Vem skrattar då